Visst är det trevligt när man har matlust. Jag har inte haft det på hela dagen, trots att jag har vart helt galet hungrig. Skakat för varje steg jag tagit. Eller matlust hade jag väl egentligen, jag ville ju äta. Men jag har varit så sjukt illamående hela dagen. Och gråten har sprängt bakom ögonen hela dagen, till och med så det ibland inte gått att hejda. Men sen om man inte äter något blir man ju också nära till gråten. Förut vid tre var vi vid churchill square och då köpte jag en panini som jag försökte få i mig, men det gick verkligen inte. Allt är ju så JÄVLA fett! Pallar det inte.
Sen var det tänkt att vi skulle åka till Seven Sisters, men på grund av att jag mådde som skit åkte inte jag med och inte heller min svenska vän Matilda, som istället åkte med mig tillbaka till skolan. Satt där en stund och försökte koppla upp oss på skolans nätverk med våra mobiler, men det gick typ inte alls. Så då gick vi till en sal med massa datorer i förhoppning om att vi fick sitta där. Ingen sa till oss så de gick ju bra.
Fast efter ett tag kände man verkligen hur trött man var, jag till exempel har bara sovit 5,5h inatt. Vi gick nämligen upp kl 6, så då var jag sådär lagom död. Jag tror även att min korta sömn påverkat mitt illamående idag också. I alla fall, så skulle vi ta oss hemåt. Och då började det mest oroliga, för mig, tillfället på hela dagen. JAG skulle åka hem ENSAM. M skulle med en buss åt ena hållet och jag åt andra. Och inte nog med det, jag skulle byta buss också. Men det gick ju bra, jag är ju "hemma"...tillslut efter långa långa köer från själva stan till Woodingdean. Och det bästa med att vara hemma är att jag har free wifi och jag kunde ta min första tugga mat på hela dagen.
Men jag tror faktiskt att jag snart exploderar, fast inåt. Imploderar. För det här är så, jag vet inte vad. Hemsk. För tillfället. Jag längtar hem. Fast ändå inte. Och jag kan inte heller egentligen riktigt säga om det är något jag tycker är fel. Men jag trivs inte för tillfället och då kommer vi till det värsta, att det tar ungefär två veckor att vänja sig.. jag tror jag dör.. långsamt.
Jag vill ju det här..!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar