Det är kväll (natt). Igen. Inte igen. Jag vill inte. Nu är det som värst. Jag ser liksom ingen mening med att sova, det som jag gillar så mycket annars. Men det är väl bra i längden hoppas jag. Bli en friare person. Mer självständig. Men det är jobbigt. Klumpen i halsen som knappt finns där under dagen, växer sig stor på kvällen. Eller bara om jag pratar om dig. Hoppas ändå du har kul där borta i väst...
Den där klumpen i halsen, det är en mycket märklig känsla måste jag säga. Det typ sticker och bränner i halsen ju!??
Jag vill ha roligt, men jag orkar inte. Vill typ inte göra någonting. Lyssnar på Lasse, inte för att det är någon peppmusik, men det liksom känns bra, på nåt sätt.
Det har bara gått tre dagar sedan i måndags. Och det känns som en evighet. Vill egentligen inte räkna dagarna, varken framåt eller bakåt, känns bara jobbigt. Jag vill knappt höra något ifrån, vill inte bli påmind. För det är jobbigt. I morgon skall jag hem till A och måla, hoppas jag orkar. Jag vill, fast jag vet inte om jag orkar. Och på lördag blir det fest och då skall jag fasen ha kul! Jag måste, jag vill och det är faktiskt det enda jag riktigt känner att jag orkar just nu.
Borde sova. Sällskapa kudden och mina två små vänner i sängen. En svartprickig utsliten, urtvättad vän med svart nos, fyra tassar och svans. Och min andra vän, som bara är på låns, inte ens min. Brun och lurvig med två ben och två armar. Vovven. Nallen. Fina varelser det. Mjukdjur är bra vänner. Speciellt när man inte kan sova..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar